stockholmsbrus

”Säg vad du vill, dom här indie brudarna är bad news.”

”Men dom är inte så destruktiva nu som dom en gång var.”

Fabian skakar på huvudet.

”Dom lurar in en med sina stora Bambi ögon och kattlika gester på dansgolvet. Sen när man börjar bli bekväm. Då brakar helvetet loss.”

”Hur menar du?”

”Kolla på dig och Diana. Super gullig tjej.”

Andreas nickar men ser skeptiskt på Fabian och undrar vart det här är påväg.

”Sen låg ni och du ringde henne inte på tre dagar. Svarade inte på någon av hennes sms och bjöd efter det in henne på middag.”

”Ja, hon blev ju inte så glad. Hon trodde jag såg någon annan vid sidan om.” 

”Inte så glad? Hon slog sönder halva ditt kök. Du var tvungen att äta på papperstallrikar i en månad.”

”Mindre disk i alla fall.”

Ser du vad jag ser, med mitt synfel?

Ett medfött filter gör världen förvrängd. Lite lagom ur fokus slätas alla skavanker ut. Allt det fula suddas ut och blir en egen perfektion. I rätt ljus blir världen skev, overkligt vacker. Som i en låt eller på film. Ljussättningen ger en känsla av overklighet och ändå har inget känts mer verkligt. Jag lever i en låt text, en rad någon skrivit på ett papper. På en sträng någon spelat på sin gitarr. Jag är en del av musiken, av filmen, av overkligheten. Jag är nästan som du. Men du lever ett annat liv, i en annan tid. Du ser på filmen och skapar musiken. Jag reser runt i tiden. Ingen ser, ingen ser vad jag ser.

Jag är en skepnad, svår att förstå, en rörelse i ögonvrån.

På en tom perrong i ett främmande land. Där står jag ensam. Inte en levande varelse i synhåll och ändå har jag en lustig känsla av att inte vara helt ensam. Att någon iakttar mig i väntan på ett tåg som inte verkar komma. Ser mig omkring men vågar inte yttra ett ljud. Känner dåliga vibrationer.

Jag gnuggar händerna mot varandra för att få upp värmen. När jag andas kommer det rök. Mikroskopiska vita droppar som försvinner i luften. När jag tittar in i den svarta tunneln för att se om jag kan skymta något ljus stirrar ändast ett tomt mörker tillbaka på mig.

"Du måste åka tunnelbanan i Ryssland. Det är så vackert", sa folk när jag bestämt mig för att åka hit. Nu undrar jag om det hade varit bättre att ta en taxi tillbaka till hotellet.

En skugga rör sig i ögonvrån. Jag svänger runt men ser ingen där. Hjärtat bultar till i bröstkorgen och fingrarna knyter sig hårt. Frenetiskt letar jag med blicken. Håller andan. Ser ingenting. Det enda jag hör är min puls. Efter en stund lugnar den sig. Jag börjar andas normalt igen, men är fortfarande på helspänn. En vit dimma har letat sig in och ligger tryckt mot det rostiga spåret på marken. Bör jag gå upp igen? Det börjar kännas otäckt här nere. Jag bestämmer mig för att vänta en liten stund till. Tar upp telefonen men får ingen teckning så jag stoppar ned den i fickan igen. Något rasslar plötsligt till. Jag snor runt och kan svära på att jag såg en fot försvinna runt hörnet mot den andra perrongen. Fotsteg hörs i trappan men jag ser ingen. Håller jag på att bli knäpp? Nej. Någon måste vara där. Jag drar en djup suck av lättnad. Är jag inte ensam så måste det ju komma ett tåg snart.

Den pråliga dekoren sträcker sig ända upp i taket. En stor sal med maffiga pelare, gulddekorationer och en enorm gammal trasig kristallkrona som någon bör ta och byta ut. Lager med damm överallt får platsen att känns övergiven. Skyltarna med stationens namn är spruckna med tomrum för vissa bokstäver. Jag kan omöjligt förstå symbolerna på väggen. Ло уш е står det på en. Л ву ке står det på en annan. Så det bör bli... Ловушке. Undra vad det betyder? Det känns nästan som en varning så som skylten ser ut. Nu rör sig något i ögonvrån igen. Jag gör allt för att slappna av. Sakta ned andetagen. Men nackhåren reser sig ändå ofrivilligt. Nu hörs ett rasslande ljud i tunneln. Det måste vara tåget. Äntligen! Två små ljusprickar närmar sig. Tränger fram ur mörkret och gör sig större. Jag går närmare kanten och ser efter. Nu, nu så. Tåget rullar in med en rasande fart och gnisslar och skränar tills det stannar framför mig. När dörrarna slås upp så ser jag en figur springa mot mig. Fort, fort. Jag går snabbt in i vagnen och hoppas att dörrarna stängs innan personen hinner ifatt. Precis när de stängs slår två handflator mot fönsterglaset. Jag hoppar till av smällen.

"Net! Ne prygat' na prizrak!" Ropar en dam på andra sidan och bankar på glaset. Jag förstår inte vad hon säger, men det verkar vara allvarligt. Hon ser skräckslagen ut, inte alls hotfull som jag först trott. Tåget rycker till och börjar rulla igen. Jag håller mig fast för att hålla balansen och ser efter damen som förtvivlad står kvar på perrongen. Hon trycker händerna mot var sida av huvudet. Hennes ansikte ser ut att förvrängas men det är svårt att se riktigt. I en sekund påminner hon om Edvard Munchs Skriet. Snart försvinner hon utom synhåll. Jag skakar på huvudet men den otäcka känslan släpper inte taget. Jag ser mig om i vagnen för att hitta en plats. Det är ganska fullt med folk. Alla sitter, så det är inte trångt att röra sig. Jag ser på ansiktena när jag passerar dem på väg till ett tomt säte. De är bleka, utmärglade och ser deprimerade ut. Jag rynkar ögonbrynen och tänker att det är så det är i Ryssland. Ingen ser på mig, alla stirrar monotont rakt ut i luften. Dem ser helt likgiltiga ut. Nästan som om de befinner sig i ett katatoniskt tillstånd. Jag sätter mig ned och studerar den otäcka vagnen jag hamnat i. Trodde att jag undflytt faran. Men nu känns det snarare som om jag sprungit rakt in i den. Människorna som sitter omkring mig ser livlösa och grå ut. Jag börjar känna mig tung. Ögonen får svårt att fokusera, glider iväg som i en sorts trans. En ilande känsla sprider sig i kroppen som ett svart gift.

Alla ser upp på mig. Med uppspärrade ögon sätter de händerna för öronen, gapar stort och ljudet som följer är olidligt. Deras ansikten förvrängs, vrider sig, som om de är i plågor och försöker projicera det. Jag kan inte röra mig. Fast på ett spöktåg i Ryssland. Jag är nu en av dem.

På en tråkig hemmafest möts två tjejer i toalettkön. Moa kommer ut och skålar med Olivia som snott en flaska rödvin från köket. Tjejen före henne frågar om hon vill gå tillsammans. Olivia ser ingen som står på tur men säger okej och så smiter hon in efter henne.

Tjejen sätter sig på toaletten för att kissa medan Olivia sätter sig med rumpan ned i badkaret. Den puffiga tyllkjolen åker upp i ansiktet och hon har fötterna hängandes över badkarskanten. Hon utbringar en skål.

”Skål, till ännu en misslyckad fest hos Lina!”

”Skål?” svarar tjejen osäkert och klinkar sitt glas mot vinflaskan.

”Vet du vad? Jag skulle egentligen bara på toa för att gömma mig från festen en stund. Såna här fester är så himla boring. Snark.”

”Brukar du komma hit på fest?”

”Ja. Varje år så pratas det om Linas episka fest och min bästa vän Rickard tvingar mig jämt att följa med. Tydligen finns de bästa liggen på den här festen. Enligt honom i alla fall.”

”Sant. Det cirkulerar mycket snygga bögar här.”

”Känner du Rickard?”

”Vi har träffats”, svarar hon, drar upp trosorna och tvättar händerna. Vinflaskan bankar till mot badkarskanten och Olivias ena sko faller till golvet.

”Opsi! Haha! Kom hit och sätt dig”, säger Olivia berusad och klappar bredvid sig i badkaret.

”Du vill att jag sätter mig i badkaret med dig?”

”Jupp.”

”Okej”, svarar hon tveksamt och tar av sig skorna. Hon kliver i badkaret och sätter sig med knäna mot hakan. Nyfiket betraktar hon Olivia som fyller på hennes vinglas.

”Skepp å hoj!” Tjejen ser fundersamt på Olivia. ”Så sant! Vi behöver något mer utmärkande”, Olivia sparkar av sig sin andra sko och krånglar sig runt i badkaret. Slutligen når hon pappershanddukarna och räcker över en liten bunt. Sedan börjar hon vika dem.

”Vad blir det?”

”En hatt!” svarar hon och sätter den på hennes huvud innan hon viker en till sig själv. ”Sådär.”

”Å hoj?”

”Å hoj”, säger Olivia tyst och fastnar med blicken i de hasselnötbruna ögonen. I en impuls kysser de varandra och välter omkull vinglaset de försöker ställa på badkarskanten. Rödvinet spills på den vita badrumsmattan. Olivia drar av sig sin topp, ena bh-bandet glider ned från axeln. Frenetiskt utforskar de varandras kroppar. Olivia hämtar andan, ser på henne, drar håret lite åt sidan och låter fingertopparna glida längs hennes kind. ”Du är så fantastiskt vacker.” Hon hinner endast få ett leende till svar innan badrumsdörren slås upp på vid gavel. Olivia letar med ena handen efter ett duschdraperi men där finns inget. Skratt och jubel hörs utifrån. Båda reser sig och Olivia fumlar efter sin topp. Hon sätter sig på toalettlocket och tar på sig skorna. ”Vänta, vart ska du?” undrar Olivia.

”Tillbaka till festen”, får hon som svar. Hon slår ned blicken och letar efter ord.

”Men, vänta. Vad heter du?”

”Kom nu Lina!” ropar någon från festen ”Bandet börjar spela närsomhelst!”

Lina vänder sig mot henne. Ler än en gång med sina hasselnötsbruna ögon som lämnar Olivia handfallen och förstummad.

Ögonlocken väger tungt i en kombination av det deprimerande höstmörkret, som mest består utav regn och faktumet att jag inte kunde sova i natt.

Jag hör allt mina grannar gör. Allt!

Om de går på toaletten, vilka behov de uträttar, om de fiser, skriker eller har sex. Varje söndag är det böneutrop på åttan. Det är som att bo i ett korthus. När som helst kan det falla samman.

Detta förklarar jag för Magnus när vi möts upp för en fredags öl på Peppar.

Hela baren är pyntad för Halloween. Man skulle kunna beskriva det som att Halloween kom på besök och kräktes över hela baren.

Du har i alla fall inte besväret att bo så långt ut på vischan att du glömmer var du bor innan du hinner komma till jobbet, säger han.

Du bor i Täby! Utbrister jag.

Vi blir tysta och ser bittert ut på regnet som blöter ned gatan utanför.

Skål för total misär, säger jag och vi tar varsin klunk av ölen som sakta läker våra infekterade sår.

Ibland är du som en bitsk katt som klöser en dum hund på nosen.

Det gillar jag med dig.

Utan hämningar är kaffeklunkandet igång för att hålla sig vaken på arbetet. Julmusik spelas frenetiskt på radion och hela kontorets damensemble hänger med i tonvändningar. Tondöv sitter jag med huvudet skymd i mitt bås längst in mot väggen. Magsåret kommer när som helst.

Vind och vina. Träd ligger över busshållsplatser så man frågar sig om det är fel buss eller om chauffören har slängt av mig mitt ute i skogen. Luvan dras åt och långsamma steg strider med motvinden som skär i ansiktet.