stockholmsbrus

 

 

 

Jag kommer ut från centrum och känner doften av stekt kött. På hösten. Det känns fel.

Jag ser mig om på torget och får syn på solariet som lyser blått över kullerstensplattorna.

Det kan inte finnas en annan förklaring.

 

 

 

Jag och Fredrik bestämde oss för en fika på Cafe Soda.

Det var flera år sedan vi hade varit där och vi tyckte att det skulle vara roligt med en liten nostalgikick.

När vi kom dit stod det inte längre Soda på skylten utan Sodum.

Hade vi sagt fel alla dessa år?

Vi beställde varsin svart kaffe och frågade om namnet på skylten. Då fick vi förklarat att de hade slagit ihop Soda med Edenborg som en gång låg i Gamla Stan och ändrat namnet. För övrigt såg stället ganska sig likt ut.

Lite uppiffningar här och där. Vi stod och stirrade på draperier och sametskuddar som prydde de kala bänkarna som var inbyggda i väggen. De hade fortfarande bedrövlig konst på väggarna men nu sålde de böcker också. Så som det hade varit på Edenborg. Vi satte oss vid ett bord i en vrå och såg på varandra.

 

 

Vi hade blivit berövad vår nostalgi. Soda hade blivit som String, en plats för vilsna själar.

Men så funderade jag när jag promenerade hem att det kanske är vi som är vilsna.

 

 

 

 

 

 

 

Han parkerar cykeln utanför Systembolaget. Jag jobbar i kassan och givetvis hamnar han i min kö. Givetvis. Han beställer tolv flaskor Chablis och trettiosex burkar Falcon. Bara för att jävlas.

 

”Något mer?” frågar jag, det jag egentligen vill säga är ”Gå nu”.

 

”Ja, när du nämner det så, jag behöver två helor gin. Och en flaska whisky också, tack.” Han ler. ”Du vet vilket märke jag föredrar.”

 

Det gör jag. Plockar ihop beställningen och drar ut på det bara för sakens skull. Han betalar och ber om en extra påse efteråt, för att slippa betala för den, det snåla svinet. Han handlar förmodligen med lånade pengar också. Jodå, jag vet precis vilken whisky han vill ha och hur han betalar för den.

 

”Hur ska du få hem allt det där?”

 

”Jag hade hoppats att du skulle fråga mig hur jag mår.”

 

Jaha? Jag undrade precis när jag skulle få tillbaka de 372 dagarna du stal från mig. Och den där cykeln du parkerade utanför.

 

”Ska jag ringa en taxi?”

 

”Ser jag ut som en människa som åker taxi? Va? Gör jag det?"

 

Det gör han inte.

 

”Ja.”

 

”Nej, jag cyklar hem med hälften nu och så kommer jag tillbaka och hämtar resten om du kan förvara det bakom kassan åt mig så länge.”

 

Han kommer snart in igen med svansen mellan benen. När han upptäckt att ”Hans” cykel har blivit stulen. Jag ler hånfullt och går in i personalrummet för att ringa efter en taxi.

 

Klockan är tre på natten när hon ringer mig. Jag ser ut genom fönstret och i en telefonkiosk på torget står hon i en tunn jacka och jag hör hur rösten hackar. Hon gråter.

 

”Kom ner och öppna, det är svinkallt.”

 

Jag virar halsduken ett varv, sätter på mig kängorna och går ut i det nedsläckta trapphuset. Utanför sitter hon på trappan och röker sina vidriga cigg, John Silver utan filter.

 

”Du gråter.”

 

”Jag hade en dröm om att du slutade älska mig och jag stod inte ut med tanken så jag tog nattbussen hit. Säg att det inte är sant.”

 

”Det är inte sant.”

 

När hon kysser mig märker jag att tårarna har saltat hennes läppar. När hon släpper taget om mig tar jag ett bloss av hennes cigg och fimpar den på trappan. Låser upp porten och låter henne komma upp.

 

I mitt kök sitter hon i bara trosor och en skjorta hon hittat på golvet, hennes bara fötter mot elementet. Röker med fönstret på glänt. Vintern och rökmolnet flyr in i mitt kök trots att hon blåser ut genom glipan. Jag sätter mig i vardagsrummet och hoppas att hon dröjer sig kvar i köket tills jag hittat orden.

 

Magnus och Andreas är på väg till en fest.

De kommer ut på Västerbron, Magnus åker bakpå pakethållaren och Andreas bestämmer sig för att tvärsa gatan.

På styret hänger en systemet påse med en flaska sprit i som vippar fram och tillbaka.

 

Tycker du inte att den där trottoarkanten ser lite väl hög ut? säger Magnus och ser skeptiskt genom sin snedlugg medan trottoaren närmar sig. Magnus greppar hårdare och hårdare kring pakethållaren.

 

Nejdå, det här klarar vi! Håll i dig bara, svarar Andreas.

 

Med en duns flyger de av cykeln och hamnar på trottoarkanten medan cykeln blir kvar på vägen.

Magnus ser upp och skakar på huvudet. Andreas vinglar fram och tillbaka.

 

Kolla, flaskan höll! säger han triumfartat och kysser påsen.

 

Bra! Håll i den ordentligt så fixar jag cykeln, svarar Magnus och tar tag i cykeln.

Hjulet ser ut som en av klockorna ur en Dali målning. Ett klirr hörs mot asfalten bakom ryggen på Magnus.

 

Helvete! utbrister Andreas.