Synfel
Ser du vad jag ser, med mitt synfel?
Ett medfött filter gör världen förvrängd. Lite lagom ur fokus slätas alla skavanker ut. Allt det fula suddas ut och blir en egen perfektion. I rätt ljus blir världen skev, overkligt vacker. Som i en låt eller på film. Ljussättningen ger en känsla av overklighet och ändå har inget känts mer verkligt. Jag lever i en låt text, en rad någon skrivit på ett papper. På en sträng någon spelat på sin gitarr. Jag är en del av musiken, av filmen, av overkligheten. Jag är nästan som du. Men du lever ett annat liv, i en annan tid. Du ser på filmen och skapar musiken. Jag reser runt i tiden. Ingen ser, ingen ser vad jag ser.
Jag är en skepnad, svår att förstå, en rörelse i ögonvrån.
¨
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Glassplitter
Du är som ett bortblekt fotografi.
Fragment av minnen lockar till nostalgi, i ett avlägset liv, i en annan tid.
Våra frusna Converse promenerar på is. Frosten glittrar på marken.
Jag registrerar din puls. Din knutna hand i fickan. Jag andas in dina andetag. Du är den vackraste flickan.
Se nu skakar mina ben. Vackra flickan hon har brutits ned.
Marken känns som krossat glas under nötta gummisulor.
Jag tar din vante i min vante och kysser din vita kind med mina blåfrusna läppar.
Hjärtat lättar och med ett leende sugs jag in i din värld av värme.
Vem bryr sig om minusgrader en frostig natt? Med glitter av glassplitter vandrar vi vante i vante.
Vattenpöl
365 dagar senare hatar jag dig fortfarande i plural. En annan känsla finns där men jag klämmer ihjäl den. Den blöder ihjäl i en vattenpöl. På en nattsvart asfalt där du lämnade mig.
_
Du var bieffekten av ett dåligt beslut.
