Bultande hjärta

På en tom perrong i ett främmande land. Där står jag ensam. Inte en levande varelse i synhåll och ändå har jag en lustig känsla av att inte vara helt ensam. Att någon iakttar mig i väntan på ett tåg som inte verkar komma. Ser mig omkring men vågar inte yttra ett ljud. Känner dåliga vibrationer.

Jag gnuggar händerna mot varandra för att få upp värmen. När jag andas kommer det rök. Mikroskopiska vita droppar som försvinner i luften. När jag tittar in i den svarta tunneln för att se om jag kan skymta något ljus stirrar ändast ett tomt mörker tillbaka på mig.

"Du måste åka tunnelbanan i Ryssland. Det är så vackert", sa folk när jag bestämt mig för att åka hit. Nu undrar jag om det hade varit bättre att ta en taxi tillbaka till hotellet.

En skugga rör sig i ögonvrån. Jag svänger runt men ser ingen där. Hjärtat bultar till i bröstkorgen och fingrarna knyter sig hårt. Frenetiskt letar jag med blicken. Håller andan. Ser ingenting. Det enda jag hör är min puls. Efter en stund lugnar den sig. Jag börjar andas normalt igen, men är fortfarande på helspänn. En vit dimma har letat sig in och ligger tryckt mot det rostiga spåret på marken. Bör jag gå upp igen? Det börjar kännas otäckt här nere. Jag bestämmer mig för att vänta en liten stund till. Tar upp telefonen men får ingen teckning så jag stoppar ned den i fickan igen. Något rasslar plötsligt till. Jag snor runt och kan svära på att jag såg en fot försvinna runt hörnet mot den andra perrongen. Fotsteg hörs i trappan men jag ser ingen. Håller jag på att bli knäpp? Nej. Någon måste vara där. Jag drar en djup suck av lättnad. Är jag inte ensam så måste det ju komma ett tåg snart.

Den pråliga dekoren sträcker sig ända upp i taket. En stor sal med maffiga pelare, gulddekorationer och en enorm gammal trasig kristallkrona som någon bör ta och byta ut. Lager med damm överallt får platsen att känns övergiven. Skyltarna med stationens namn är spruckna med tomrum för vissa bokstäver. Jag kan omöjligt förstå symbolerna på väggen. Ло уш е står det på en. Л ву ке står det på en annan. Så det bör bli... Ловушке. Undra vad det betyder? Det känns nästan som en varning så som skylten ser ut. Nu rör sig något i ögonvrån igen. Jag gör allt för att slappna av. Sakta ned andetagen. Men nackhåren reser sig ändå ofrivilligt. Nu hörs ett rasslande ljud i tunneln. Det måste vara tåget. Äntligen! Två små ljusprickar närmar sig. Tränger fram ur mörkret och gör sig större. Jag går närmare kanten och ser efter. Nu, nu så. Tåget rullar in med en rasande fart och gnisslar och skränar tills det stannar framför mig. När dörrarna slås upp så ser jag en figur springa mot mig. Fort, fort. Jag går snabbt in i vagnen och hoppas att dörrarna stängs innan personen hinner ifatt. Precis när de stängs slår två handflator mot fönsterglaset. Jag hoppar till av smällen.

"Net! Ne prygat' na prizrak!" Ropar en dam på andra sidan och bankar på glaset. Jag förstår inte vad hon säger, men det verkar vara allvarligt. Hon ser skräckslagen ut, inte alls hotfull som jag först trott. Tåget rycker till och börjar rulla igen. Jag håller mig fast för att hålla balansen och ser efter damen som förtvivlad står kvar på perrongen. Hon trycker händerna mot var sida av huvudet. Hennes ansikte ser ut att förvrängas men det är svårt att se riktigt. I en sekund påminner hon om Edvard Munchs Skriet. Snart försvinner hon utom synhåll. Jag skakar på huvudet men den otäcka känslan släpper inte taget. Jag ser mig om i vagnen för att hitta en plats. Det är ganska fullt med folk. Alla sitter, så det är inte trångt att röra sig. Jag ser på ansiktena när jag passerar dem på väg till ett tomt säte. De är bleka, utmärglade och ser deprimerade ut. Jag rynkar ögonbrynen och tänker att det är så det är i Ryssland. Ingen ser på mig, alla stirrar monotont rakt ut i luften. Dem ser helt likgiltiga ut. Nästan som om de befinner sig i ett katatoniskt tillstånd. Jag sätter mig ned och studerar den otäcka vagnen jag hamnat i. Trodde att jag undflytt faran. Men nu känns det snarare som om jag sprungit rakt in i den. Människorna som sitter omkring mig ser livlösa och grå ut. Jag börjar känna mig tung. Ögonen får svårt att fokusera, glider iväg som i en sorts trans. En ilande känsla sprider sig i kroppen som ett svart gift.

Alla ser upp på mig. Med uppspärrade ögon sätter de händerna för öronen, gapar stort och ljudet som följer är olidligt. Deras ansikten förvrängs, vrider sig, som om de är i plågor och försöker projicera det. Jag kan inte röra mig. Fast på ett spöktåg i Ryssland. Jag är nu en av dem.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0