Sockerpunk och Öl i plastglas

I baren hälsar jag på en av ägarna som glatt säger hej men snart ursäktar sig. Jag ber om att få sätta ölen på nota som dom bestämmer sig att döpa till ThunderNettan. Själv känner jag mig som allt utom men det låter bra säger jag och ger tumme upp. Jag petar på mobilen, läser lite ur min bok tills ägaren kommer och sätter sig bredvid mig igen när stolen blir ledig. Vi pratar om nyblivna författare, skrivteknik och om poeter bara är ”författare” med diagnoser(?) Efter en stund av det här börjar första bandet att spela.

När jag kommer ned på undervåningen och ställer mig bland den glesa publiken ganska långt fram ser jag hur någon drar fram en röd plaststol åt en man på kryckor. Så han kan sitta under den första spelningen som inte är så livlig men ändå drar till sig en publik. 

Sångaren klär sig som min farsa under 90 talet, med höga svarta jeans och en svart t shirt. Ganska intetsägande men han verkar också tro han är Ian Curtis. Om han inte är för ung för att veta vem det är dvs. Gitarristen studsar runt som en hoppetossa och gör några inte så sexiga moves där han inlevelsefullt juckar upp mot gitarren. Han ser ut att vara väldigt nöjd med sig själv. Den andra gitarristen, eller basisten går med sin trådlösa bas eller gitarr (det var svårt att se) in i publiken och han ser ut som en förförisk seriemördare från 80 talet. Tjejen på scen står med ett stelt leende och sjunger ibland med. Hennes röst dränks ut av ledsångaren. Hon ler igen lite stelt när hon inte är fullt koncentrerad på att spela.

”Har någon nåt att tillägga? Nä, men då skiter vi i snacket och fortsätter istället”, säger sångaren och alla skrattar.

Ska vi fokusera på hur musiken låter så är det väl som en lite popigare variant av Franz Ferdinand vilket är en grav komplimang. Men dom ser fortfarande ut som 20 nånting som står och övar framför spegeln hemma.

När de spelar sin sista låt som är en cover av något jag hört tusen tolkningar av så smiter jag upp på övervåningen. Men snart är det dags för andra bandet. Jag kommer kalla det för SockerPunk.

 

En sockersöt blond tjej tar scenen och börjar snart studsa runt. Hon går från att låta som en lite rockig Joni Mitchell när hon träffar de höga noterna och sen förvandlas till punkvrede med världens största leende.

Publiken imiterar sångerskans intensiva gestikuleringar med armar upp i taket, hoppande och flaxandes åt alla håll. Jag kan inte låta bli att oroa mig för gitarristen som ser ut som en knarkad tonåring som kommer att komma närsomhelst. Trummisen sitter barbröstad och slår för glatta livet med ögonen slutna och tungan rullad i munnen.

Gitarristen på andra sidan ser något äldre ut än de övriga och gör sig som en diggande farsa för resten bandet. Med huvudet som åker fram och tillbaka som på överkåt fågel när den spatserar fram & ser sig om. 

 

Juckitaristen från första bandet försöker slänga en påse med översockrad lakrits i mitt ölglas men missar uppenbarligen så den trillar ut över golvet. Eftersom jag ser på honom med en blandning av irritation & förvirring då han avbryter mig i mitt lyssnande, så sträcker han påsen upp i ansiktet på de övriga omkring mig. Varav alla ser lika besvärade ut. Men hans glädje över kvällen dödas inte så lätt. Han slänger i sig det sista godisarna från påsen och fortsätter att hoppa och studsa med sina polare. 

Jag kan inte ens tänka mig hur karaktärerna från det sista bandet skulle vara privat men när jag kommer upp på övervåningen överhör jag två män i baren som utvärderar spelningen. Dom är väldigt nöjda med kvällen men då droppar ena mannen, ”Ja, fast jag har ju hört att trummisen är något av ett rövhål.”

Jag bestämmer mig för att betala notan, penetrerar röksamlingen på trottoaren utanför. Sen promenerar jag hem med kängor mot blöt asfalt.

 

Om ni vill höra banden så är var det Cat Princess och Pom Poko. Trots min kanske till synes sågning av banden så var det underhållande att se och väldigt grym musik. Jag rekommenderar att ni går till Spotify och lyssnar på båda.

 

Indie brudar som lurar

”Säg vad du vill, dom här indie brudarna är bad news.”

”Men dom är inte så destruktiva nu som dom en gång var.”

Fabian skakar på huvudet.

”Dom lurar in en med sina stora Bambi ögon och kattlika gester på dansgolvet. Sen när man börjar bli bekväm. Då brakar helvetet loss.”

”Hur menar du?”

”Kolla på dig och Diana. Super gullig tjej.”

Andreas nickar men ser skeptiskt på Fabian och undrar vart det här är påväg.

”Sen låg ni och du ringde henne inte på tre dagar. Svarade inte på någon av hennes sms och bjöd efter det in henne på middag.”

”Ja, hon blev ju inte så glad. Hon trodde jag såg någon annan vid sidan om.” 

”Inte så glad? Hon slog sönder halva ditt kök. Du var tvungen att äta på papperstallrikar i en månad.”

”Mindre disk i alla fall.”


Öron fulla av bomull

Huvudet värker över att försöka kommunicera med folk över gamla hits från en Absolut Music skiva nån körde på repeat för ca 25 år sedan. Om och om igen försöker jag överrösta en musik som kämpar för att överrösta mig och om och om igen möts jag av en förvirrad och oförstående blick. Tillslut ger jag upp. Blir irriterad på riktigt. En blandning av situationen och vännen. Att upprepa sig utan att få svar. De nickar som om de förstår. Sen visar det sig att de inte hört ett jota. Jag trycker ett glas med isvatten mot en bultande tinning innan jag reser mig och går. Säger hej då till natten. Missar tuben med ca 20 sekunder och behöver vänta i 30 minuter på nästa tunnelbana. Tvingas sitta i mina känslor. Eftersom ungdomen endast bestod av väntan så passerar tiden snabbare än för de som inte var med på den tiden. Jag stoppar bomull i öronen i form av mjuk musik. Röster som viskar att allt kommer bli okej.


Synfel

 

Ser du vad jag ser, med mitt synfel?

Ett medfött filter gör världen förvrängd. Lite lagom ur fokus slätas alla skavanker ut. Allt det fula suddas ut och blir en egen perfektion. I rätt ljus blir världen skev, overkligt vacker. Som i en låt eller på film. Ljussättningen ger en känsla av overklighet och ändå har inget känts mer verkligt. Jag lever i en låt text, en rad någon skrivit på ett papper. På en sträng någon spelat på sin gitarr. Jag är en del av musiken, av filmen, av overkligheten. Jag är nästan som du. Men du lever ett annat liv, i en annan tid. Du ser på filmen och skapar musiken. Jag reser runt i tiden. Ingen ser, ingen ser vad jag ser.

 

Jag är en skepnad, svår att förstå, en rörelse i ögonvrån.


Bultande hjärta

På en tom perrong i ett främmande land. Där står jag ensam. Inte en levande varelse i synhåll och ändå har jag en lustig känsla av att inte vara helt ensam. Att någon iakttar mig i väntan på ett tåg som inte verkar komma. Ser mig omkring men vågar inte yttra ett ljud. Känner dåliga vibrationer.

Jag gnuggar händerna mot varandra för att få upp värmen. När jag andas kommer det rök. Mikroskopiska vita droppar som försvinner i luften. När jag tittar in i den svarta tunneln för att se om jag kan skymta något ljus stirrar ändast ett tomt mörker tillbaka på mig.

"Du måste åka tunnelbanan i Ryssland. Det är så vackert", sa folk när jag bestämt mig för att åka hit. Nu undrar jag om det hade varit bättre att ta en taxi tillbaka till hotellet.

En skugga rör sig i ögonvrån. Jag svänger runt men ser ingen där. Hjärtat bultar till i bröstkorgen och fingrarna knyter sig hårt. Frenetiskt letar jag med blicken. Håller andan. Ser ingenting. Det enda jag hör är min puls. Efter en stund lugnar den sig. Jag börjar andas normalt igen, men är fortfarande på helspänn. En vit dimma har letat sig in och ligger tryckt mot det rostiga spåret på marken. Bör jag gå upp igen? Det börjar kännas otäckt här nere. Jag bestämmer mig för att vänta en liten stund till. Tar upp telefonen men får ingen teckning så jag stoppar ned den i fickan igen. Något rasslar plötsligt till. Jag snor runt och kan svära på att jag såg en fot försvinna runt hörnet mot den andra perrongen. Fotsteg hörs i trappan men jag ser ingen. Håller jag på att bli knäpp? Nej. Någon måste vara där. Jag drar en djup suck av lättnad. Är jag inte ensam så måste det ju komma ett tåg snart.

Den pråliga dekoren sträcker sig ända upp i taket. En stor sal med maffiga pelare, gulddekorationer och en enorm gammal trasig kristallkrona som någon bör ta och byta ut. Lager med damm överallt får platsen att känns övergiven. Skyltarna med stationens namn är spruckna med tomrum för vissa bokstäver. Jag kan omöjligt förstå symbolerna på väggen. Ло уш е står det på en. Л ву ке står det på en annan. Så det bör bli... Ловушке. Undra vad det betyder? Det känns nästan som en varning så som skylten ser ut. Nu rör sig något i ögonvrån igen. Jag gör allt för att slappna av. Sakta ned andetagen. Men nackhåren reser sig ändå ofrivilligt. Nu hörs ett rasslande ljud i tunneln. Det måste vara tåget. Äntligen! Två små ljusprickar närmar sig. Tränger fram ur mörkret och gör sig större. Jag går närmare kanten och ser efter. Nu, nu så. Tåget rullar in med en rasande fart och gnisslar och skränar tills det stannar framför mig. När dörrarna slås upp så ser jag en figur springa mot mig. Fort, fort. Jag går snabbt in i vagnen och hoppas att dörrarna stängs innan personen hinner ifatt. Precis när de stängs slår två handflator mot fönsterglaset. Jag hoppar till av smällen.

"Net! Ne prygat' na prizrak!" Ropar en dam på andra sidan och bankar på glaset. Jag förstår inte vad hon säger, men det verkar vara allvarligt. Hon ser skräckslagen ut, inte alls hotfull som jag först trott. Tåget rycker till och börjar rulla igen. Jag håller mig fast för att hålla balansen och ser efter damen som förtvivlad står kvar på perrongen. Hon trycker händerna mot var sida av huvudet. Hennes ansikte ser ut att förvrängas men det är svårt att se riktigt. I en sekund påminner hon om Edvard Munchs Skriet. Snart försvinner hon utom synhåll. Jag skakar på huvudet men den otäcka känslan släpper inte taget. Jag ser mig om i vagnen för att hitta en plats. Det är ganska fullt med folk. Alla sitter, så det är inte trångt att röra sig. Jag ser på ansiktena när jag passerar dem på väg till ett tomt säte. De är bleka, utmärglade och ser deprimerade ut. Jag rynkar ögonbrynen och tänker att det är så det är i Ryssland. Ingen ser på mig, alla stirrar monotont rakt ut i luften. Dem ser helt likgiltiga ut. Nästan som om de befinner sig i ett katatoniskt tillstånd. Jag sätter mig ned och studerar den otäcka vagnen jag hamnat i. Trodde att jag undflytt faran. Men nu känns det snarare som om jag sprungit rakt in i den. Människorna som sitter omkring mig ser livlösa och grå ut. Jag börjar känna mig tung. Ögonen får svårt att fokusera, glider iväg som i en sorts trans. En ilande känsla sprider sig i kroppen som ett svart gift.

Alla ser upp på mig. Med uppspärrade ögon sätter de händerna för öronen, gapar stort och ljudet som följer är olidligt. Deras ansikten förvrängs, vrider sig, som om de är i plågor och försöker projicera det. Jag kan inte röra mig. Fast på ett spöktåg i Ryssland. Jag är nu en av dem.


Att skriva

 

Det är lätt att säga att, nu ska jag sätta mig ned och skriva. Men sanningen är att det oftast kommer tusen andra saker innan jag faktiskt tar mig till att börja. Så har det ofta varit. Men så en dag satt jag med min bok som jag fastnat på om och om igen. Jag älskar min idé och jag vill att mina karaktärer ska ta sig till sin slutdestination. Men av någon anledning så satt jag fast. Plötsligt kom jag på att jag inte kände dem särskilt väl. Hur ska jag kunna framföra människor, presentera deras, goda och onda sidor, deras mål, drömmar, misstag, svek och allt som kommer med att lösa upp en konflikt om jag inte känner dem. Det borde ha varit uppenbart tidigare. Dom kunde inte ens föra en dialog utan att jag blev skräckslagen över hur framtvingat och onaturligt det skulle låta. Det är inte ovanligt att jag gärna håller mig borta från dialog så mycket som möjligt. Men det fanns en anledning till det här som jag inte kände till ännu.

 

Så jag satte mig ned med papper och penna istället för datorn, som jag oftast sitter med. Jag satte mig ned och tog en karaktär efter en annan och presenterade dem för mig själv. Allt från utseende till deras bakgrundshistoria. Hur växte de upp, vilka människor hade de omkring sig, vad har påverkat deras resa hittills och så kom jag till... Vad jobbar dom med. Här stannade jag upp en väldigt kort stund. Min historia utspelar sig på slutet av 90 talet. Det var klart att en av dem skulle jobba i en videobutik. Så började jag tänka på vilka som skulle jobba där.

 

Här hände något nytt för mig. Det här svävade ut i en helt egen separat idé. Jag var tvungen att skriva det här först. Och det gick lätt. Det flöt på. Plötsligt hade jag massa kapitel och massa dialog. Det jag var mest rädd för att skriva flöt på och var till och med roligt. Jag har haft så roligt med dom här karaktärerna. Nu har jag än en gång hamnat i ett litet stopp. Men det hör till. Jag är inte rädd för det den här gången. Det här kommer att bli klart! Jag har bara några kapitel kvar på första utkastet. Sen ska jag läsa det från början till slut. Se att tidslinjen stämmer överens med min andra bok eftersom de händer parallellt. Så det finns en del som behöver finslipas förstås. Men för en gångs skull så fastnar jag inte i att redigera om och om igen tills jag läst sönder det jag skrivit och börjar tröttna och tvivla på min förmåga att lyckas som författare. Jag har lärt mig så mycket om skrivande det senaste månaderna bara. Och jag vill dela med mig av det. Vare sig någon kommer att läsa just det här så behöver jag få ut det.

Och kan jag hjälpa någon annan vilsen skrivarsjäl så är det toppen.

 

Det kommer mer om min skrivprocess och om vad jag har lärt mig på senaste. Men nu har jag fått undan mitt prokrastinerande för att börja skriva. Om det är något jag är expert på så är det att skjuta upp saker. Så är det säkert med väldigt många konstnärssjälar. Så idag ska jag få ner minst ett kapitel.

 

 


Rödvinsspill och lyckorus

 

På en tråkig hemmafest möts två tjejer i toalettkön. Moa kommer ut och skålar med Olivia som snott en flaska rödvin från köket. Tjejen före henne frågar om hon vill gå tillsammans. Olivia ser ingen som står på tur men säger okej och så smiter hon in efter henne.

Tjejen sätter sig på toaletten för att kissa medan Olivia sätter sig med rumpan ned i badkaret. Den puffiga tyllkjolen åker upp i ansiktet och hon har fötterna hängandes över badkarskanten. Hon utbringar en skål.

”Skål, till ännu en misslyckad fest hos Lina!”

”Skål?” svarar tjejen osäkert och klinkar sitt glas mot vinflaskan.

”Vet du vad? Jag skulle egentligen bara på toa för att gömma mig från festen en stund. Såna här fester är så himla boring. Snark.”

”Brukar du komma hit på fest?”

”Ja. Varje år så pratas det om Linas episka fest och min bästa vän Rickard tvingar mig jämt att följa med. Tydligen finns de bästa liggen på den här festen. Enligt honom i alla fall.”

”Sant. Det cirkulerar mycket snygga bögar här.”

”Känner du Rickard?”

”Vi har träffats”, svarar hon, drar upp trosorna och tvättar händerna. Vinflaskan bankar till mot badkarskanten och Olivias ena sko faller till golvet.

”Opsi! Haha! Kom hit och sätt dig”, säger Olivia berusad och klappar bredvid sig i badkaret.

”Du vill att jag sätter mig i badkaret med dig?”

”Jupp.”

”Okej”, svarar hon tveksamt och tar av sig skorna. Hon kliver i badkaret och sätter sig med knäna mot hakan. Nyfiket betraktar hon Olivia som fyller på hennes vinglas.

”Skepp å hoj!” Tjejen ser fundersamt på Olivia. ”Så sant! Vi behöver något mer utmärkande”, Olivia sparkar av sig sin andra sko och krånglar sig runt i badkaret. Slutligen når hon pappershanddukarna och räcker över en liten bunt. Sedan börjar hon vika dem.

”Vad blir det?”

”En hatt!” svarar hon och sätter den på hennes huvud innan hon viker en till sig själv. ”Sådär.”

”Å hoj?”

”Å hoj”, säger Olivia tyst och fastnar med blicken i de hasselnötbruna ögonen. I en impuls kysser de varandra och välter omkull vinglaset de försöker ställa på badkarskanten. Rödvinet spills på den vita badrumsmattan. Olivia drar av sig sin topp, ena bh-bandet glider ned från axeln. Frenetiskt utforskar de varandras kroppar. Olivia hämtar andan, ser på henne, drar håret lite åt sidan och låter fingertopparna glida längs hennes kind. ”Du är så fantastiskt vacker.” Hon hinner endast få ett leende till svar innan badrumsdörren slås upp på vid gavel. Olivia letar med ena handen efter ett duschdraperi men där finns inget. Skratt och jubel hörs utifrån. Båda reser sig och Olivia fumlar efter sin topp. Hon sätter sig på toalettlocket och tar på sig skorna. ”Vänta, vart ska du?” undrar Olivia.

”Tillbaka till festen”, får hon som svar. Hon slår ned blicken och letar efter ord.

”Men, vänta. Vad heter du?”

”Kom nu Lina!” ropar någon från festen ”Bandet börjar spela närsomhelst!”

Lina vänder sig mot henne. Ler än en gång med sina hasselnötsbruna ögon som lämnar Olivia handfallen och förstummad.

 


Valpen

Jag vaknar upp på en hårig arm, vrider huvudet något där jag ligger naken utan täcke.

Valpen kisar på mig med trötta ögon och det är helt förståeligt för han har legat och klämt på min rumpa hela natten och det är det enda han har gjort också. Vad är poängen med ett One night stand om jag inte får ligga, snarare ett One night - bli röd om stjärten.

 

Vi träffades genom gemensamma bekanta och hookade upp båda gångerna vi setts. Inget hände första gången förutom att vi hånglade, lite klämma och känna och sen somnade han, på tok för full. Ca en vecka senare la han till mig på facebook. Facebook har förstört allt!

Nu ser jag in i hans ögon och försöker avgöra om han är vaken eller inte, ögonen är endast två springor men nog är han vaken allt för nu börjar rumpklämmandet igen. Jag vänder mig mot honom och han fortsätter medan jag pillar i hans lockar. Han är snygg och bra på att hångla, vad kan jag säga?

 

”Don’t name the Puppy”, säger vännen efter förstagången då jag uttryckt en smått förtjusning över honom. Nu inser jag att det här är döfött. Det var inget mer än nästan lite roligt.

 

Jag klappar honom på axeln utan att veta varför. Varför klappar jag honom på axeln?

”Duue… jag måste dra”, hör jag mig själv säga. Måste jag? Kanske bäst resonerar jag med mig själv, inte mycket mer kommer att hända här. Bäst att dra sig ur innan det blir obekvämt.

 

”Mmm..”, svarar han. Jag reser på mig och känner bakfyllan snurra till i huvudet och sedan klättrar jag över honom och tar mig vingligt runt på det röriga golvet i jakt på mina kläder. Ett par trosor, en BH, vart är kjolen? Nähe, hade jag byxor? Sweet! Jag drar på mig ett plagg efter ett annat, sedan ger jag det ett sista försök medan jag lägger ned mina cigg i handväskan och med ryggen mot honom.

 

”Haha, det är ju bäst att jag inte glömmer något nu, för det är ju inte som om jag har ditt nummer precis”, säger jag med ett ironiskt tonläge.

 

”Eh, du har ju mig på facebook”, svarar han.

Det blev precis obekvämt.

 


Människor ibland oss #04

 
 

Människor ibland oss #03

 
 

Stekt kött

 
Jag kommer ut från centrum och känner doften av stekt kött. På hösten. Det känns fel.
Jag ser mig om på torget och får syn på solariet som lyser blått över kullerstensplattorna.
Det kan inte finnas en annan förklaring.
 
 

En plats för vilsna själar

 
Jag och Fredrik bestämde oss för en fika på Cafe Soda.
Det var flera år sedan vi hade varit där och vi tyckte att det skulle vara roligt med en liten nostalgikick.
När vi kom dit stod det inte längre Soda på skylten utan Sodum.
Hade vi sagt fel alla dessa år?
Vi beställde varsin svart kaffe och frågade om namnet på skylten. Då fick vi förklarat att de hade slagit ihop Soda med Edenborg som en gång låg i Gamla Stan och ändrat namnet. För övrigt såg stället ganska sig likt ut.
Lite uppiffningar här och där. Vi stod och stirrade på draperier och sametskuddar som prydde de kala bänkarna som var inbyggda i väggen. De hade fortfarande bedrövlig konst på väggarna men nu sålde de böcker också. Så som det hade varit på Edenborg. Vi satte oss vid ett bord i en vrå och såg på varandra.
 
-Vad är det som händer? frågade jag. Allt omkring förändras, kan inget få vara sig självt längre?
-Har klientelet här blivit yngre, annorlunda? frågade Fredrik.
-Det kanske är vi som förändras och tiden som står still, föreslog jag efter en stund.
-Betyder det att vi är gamla nu?
 
Vi hade blivit berövad vår nostalgi. Soda hade blivit som String, en plats för vilsna själar.
Men så funderade jag när jag promenerade hem att det kanske är vi som är vilsna.
 
 

Människor ibland oss #02

 
 

Ur ett kvinnligt perspektiv

Jag fick i uppdrag av en vän att skriva om Stockholm under ytans ena blogg inlägg ur ett kvinnligt perspektiv.
Så här blev det.
 
 
 

Han parkerar cykeln utanför Systembolaget. Jag jobbar i kassan och givetvis hamnar han i min kö. Givetvis. Han beställer tolv flaskor Chablis och trettiosex burkar Falcon. Bara för att jävlas.

 

”Något mer?” frågar jag, det jag egentligen vill säga är ”Gå nu”.

 

”Ja, när du nämner det så, jag behöver två helor gin. Och en flaska whisky också, tack.” Han ler. ”Du vet vilket märke jag föredrar.”

 

Det gör jag. Plockar ihop beställningen och drar ut på det bara för sakens skull. Han betalar och ber om en extra påse efteråt, för att slippa betala för den, det snåla svinet. Han handlar förmodligen med lånade pengar också. Jodå, jag vet precis vilken whisky han vill ha och hur han betalar för den.

 

”Hur ska du få hem allt det där?”

 

”Jag hade hoppats att du skulle fråga mig hur jag mår.”

 

Jaha? Jag undrade precis när jag skulle få tillbaka de 372 dagarna du stal från mig. Och den där cykeln du parkerade utanför.

 

”Ska jag ringa en taxi?”

 

”Ser jag ut som en människa som åker taxi? Va? Gör jag det?"

 

Det gör han inte.

 

”Ja.”

 

”Nej, jag cyklar hem med hälften nu och så kommer jag tillbaka och hämtar resten om du kan förvara det bakom kassan åt mig så länge.”

 

Han kommer snart in igen med svansen mellan benen. När han upptäckt att ”Hans” cykel har blivit stulen. Jag ler hånfullt och går in i personalrummet för att ringa efter en taxi.

 


1993

Klockan är tre på natten när hon ringer mig. Jag ser ut genom fönstret och i en telefonkiosk på torget står hon i en tunn jacka och jag hör hur rösten hackar. Hon gråter.

 

”Kom ner och öppna, det är svinkallt.”

 

Jag virar halsduken ett varv, sätter på mig kängorna och går ut i det nedsläckta trapphuset. Utanför sitter hon på trappan och röker sina vidriga cigg, John Silver utan filter.

 

”Du gråter.”

 

”Jag hade en dröm om att du slutade älska mig och jag stod inte ut med tanken så jag tog nattbussen hit. Säg att det inte är sant.”

 

”Det är inte sant.”

 

När hon kysser mig märker jag att tårarna har saltat hennes läppar. När hon släpper taget om mig tar jag ett bloss av hennes cigg och fimpar den på trappan. Låser upp porten och låter henne komma upp.

 

I mitt kök sitter hon i bara trosor och en skjorta hon hittat på golvet, hennes bara fötter mot elementet. Röker med fönstret på glänt. Vintern och rökmolnet flyr in i mitt kök trots att hon blåser ut genom glipan. Jag sätter mig i vardagsrummet och hoppas att hon dröjer sig kvar i köket tills jag hittat orden.

 


RSS 2.0