"...."
Jag går förbi Seriegalleriet på St Paulsgatan där de just nu har en utsällning i fönstret med Arne Anka.
Tänder min cigg och ser orden.
"Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter..."
Nog ligger det något i det.
¨
Det som är botten i dig är botten också i andra.
03:22
Pryder köket med rökringar från kökssoffan och stirrar upp i taket.
Ensam med mina tankar.
Alla irrar runt på utsidan, i regnet, frenetiskt letandes efter ljus i mörkret.
Persiennränder
Ljuset från gatlyktan sipprar in mellan persiennerna och lägger sig som skärsår på hennes ben.
Jag hämtar en kopp rykande te från köket och när jag kommer tillbaka ser hon likgiltigt på mig.
”Hur är det?”
”Ibland är saker så vackra att det gör ont. Jag slutar andas och fylls med ett stort tomrum.”
”Hur kan man fyllas med ett tomrum?” frågar jag. Jag sätter mig i fåtöljen som står på andra sidan från där hon sitter, hennes vackra silkesmjuka ben utsträckta, med fötterna på bordskanten.
Även tomrum tar plats.
Två koppar kaffe
Jag finner mig själv sittande på en pinnstol i Fru Högbergs kök.
Frun bjuder på kaffe med dopp och Jazz på P1 brusar tyst i bakgrunden från radion som står på.
Ljudet av kaffekokaren kuttrar och doften fyller upp rummet medan jag ser ut genom det mörka köksfönstret på tredje våningen i trapphuset där jag bor.
Kalendern som hänger på väggen avslöjar att det är första advent. Den här Julen kommer jag inte hem till familjen.
”Ibland saknar jag honom så”, säger Frun.
Jag slits från mina tankar och tar Fru Högbergs hand. Hon ler svagt och stryker min kind.
”Du är en fin pojke.” Hon häller upp två koppar kaffe. ”Hur kommer det sig att du inte har en fin flicka att göra dig sällskap?” frågar hon när hon satt sig ned.
”Jag har bara inte hittat rätt. När hon kommer in i mitt liv så är jag förvissad om att jag känner igen henne. Men jag trivs bra med att dricka kaffe med Frun tills den dagen kommer.”
Hennes kinder blossar i rosarött som fyller ålderstecknens rynkor.
”Klok nog är du, så sitt inte isolerad allt för länge. Innan du hinner med så har livet passerat dig förbi. Jag är övertygad om att det finns många flickor som skulle vilja vara med dig och jag är även säker på att du inte ger dig själv en ärlig chans.”
Jag tar en klunk kaffe och en kaka för att slippa besvara frågan men när hon spänner ögonen i mig så blir det för mycket.
”Frun har såklart rätt men vad ska en karl göra när han inget känner för någon?”
Glassplitter
Du är som ett bortblekt fotografi.
Fragment av minnen lockar till nostalgi, i ett avlägset liv, i en annan tid.
Våra frusna Converse promenerar på is. Frosten glittrar på marken.
Jag registrerar din puls. Din knutna hand i fickan. Jag andas in dina andetag. Du är den vackraste flickan.
Se nu skakar mina ben. Vackra flickan hon har brutits ned.
Marken känns som krossat glas under nötta gummisulor.
Jag tar din vante i min vante och kysser din vita kind med mina blåfrusna läppar.
Hjärtat lättar och med ett leende sugs jag in i din värld av värme.
Vem bryr sig om minusgrader en frostig natt? Med glitter av glassplitter vandrar vi vante i vante.
Vattenpöl
365 dagar senare hatar jag dig fortfarande i plural. En annan känsla finns där men jag klämmer ihjäl den. Den blöder ihjäl i en vattenpöl. På en nattsvart asfalt där du lämnade mig.
"Påtår?"
Hon lämnar läppstiftsavtryck på min kaffekopp och skriver något på en servett.
En ensam cigarett lämnas rykande på ett askfat. När jag kommer ut från toaletten är hon inte längre där. Jag tar ett bloss på cigaretten och drar handen över ansiktet. En ung man stannar framför mig med en kaffekanna. Jag ser upp från där jag sitter och grämer mig.
”Påtår?”
”Kan du ge mig påtår av henne?”
_
Du var bieffekten av ett dåligt beslut.
Fjärrkontroll
Luften försvinner och du har nu glömt hur du andas.
Allt ljus och lugn försvinner iväg och byts nu ut mot mörker, konstanta tårar och så fortsätter det.
Läkarna ger dig piller för att du ska slippa känna någonting. De ger dig piller för de vet inte hur du ska hanteras.
Du får piller och försvinner iväg i en känslolöshet men denna gång utan ljus. Du absorberar rök som om det vore luft, det enda sätt du minns hur man andas.
En kopp te löser inte längre några problem och svullnaden runt ögonen avslöjar din hemlighet.
Asfalt
Som ett utnött favoritplagg som tvättats tusen gånger, som ett par mörkblå jeans som har skrapats upp mot asfalten, ligger jag med en kall, hård trottoarkant mot huvudet. Sakta blir konturer allt skarpare. Allt blir tydligare. Du sätter dig bredvid mig och viskar med dina mjuka läppar som svagt nuddar mitt öra.
”Det är dags att gå hem nu.”
