stockholmsbrus

Jag vaknar upp på en hårig arm, vrider huvudet något där jag ligger naken utan täcke.

Valpen kisar på mig med trötta ögon och det är helt förståeligt för han har legat och klämt på min rumpa hela natten och det är det enda han har gjort också. Vad är poängen med ett One night stand om jag inte får ligga, snarare ett One night - bli röd om stjärten.

 

Vi träffades genom gemensamma bekanta och hookade upp båda gångerna vi setts. Inget hände första gången förutom att vi hånglade, lite klämma och känna och sen somnade han, på tok för full. Ca en vecka senare la han till mig på facebook. Facebook har förstört allt!

Nu ser jag in i hans ögon och försöker avgöra om han är vaken eller inte, ögonen är endast två springor men nog är han vaken allt för nu börjar rumpklämmandet igen. Jag vänder mig mot honom och han fortsätter medan jag pillar i hans lockar. Han är snygg och bra på att hångla, vad kan jag säga?

 

”Don’t name the Puppy”, säger vännen efter förstagången då jag uttryckt en smått förtjusning över honom. Nu inser jag att det här är döfött. Det var inget mer än nästan lite roligt.

 

Jag klappar honom på axeln utan att veta varför. Varför klappar jag honom på axeln?

”Duue… jag måste dra”, hör jag mig själv säga. Måste jag? Kanske bäst resonerar jag med mig själv, inte mycket mer kommer att hända här. Bäst att dra sig ur innan det blir obekvämt.

 

”Mmm..”, svarar han. Jag reser på mig och känner bakfyllan snurra till i huvudet och sedan klättrar jag över honom och tar mig vingligt runt på det röriga golvet i jakt på mina kläder. Ett par trosor, en BH, vart är kjolen? Nähe, hade jag byxor? Sweet! Jag drar på mig ett plagg efter ett annat, sedan ger jag det ett sista försök medan jag lägger ned mina cigg i handväskan och med ryggen mot honom.

 

”Haha, det är ju bäst att jag inte glömmer något nu, för det är ju inte som om jag har ditt nummer precis”, säger jag med ett ironiskt tonläge.

 

”Eh, du har ju mig på facebook”, svarar han.

Det blev precis obekvämt.

 

I ett hus byggt av papperstunna väggar som vilken stund som helst kan rasa och falla samman.
Ligger jag vaken om nätterna och hör mina grannar skrika, vrida sig i plågsamma skrattattacker som håller mig uppe och sömnlös ända tills solen börjar leta sig upp på horistonten. Störningsjouren har varit och hälsat på ett flertal gånger men ingenting förändras. Mina ögonlock stretar emot. Kämpar för att få somna in och vila i stilla och ro. Lugnet vill hitta sin väg fram till mitt hem men blockeras av en tjock dimma. Hindras av distraherande ljud och skuggor som vilseleder.

Snälla John Blund. Var du än är. Finn din väg. Låt inte detta papperstunna hus trilla omkull och blötas av regn och elak vind som trasslar mitt hår. Låt inte stormen förstöra allt vackert som byggts upp. Jag hatar fortfarande i plural.
Sömnlös och bitter ligger jag och stirrar mig blind. Låt mig få somna in.

Hon sitter vid mitt köksbord, hon läser min tidning, röker mina cigaretter i min morgonrock.
Jag går naken in i köket och sätter på en kanna kaffe. Morgonsolen värmer min nakna rumpa och hon ser skeptiskt på mig.

Kan du snälla sätta på dig något.

Om jag vill stå naken i mitt eget kök så kommer jag göra det.

Jag kunde ju göra det rättvisa och ta morgonrocken ifrån henne men istället låter jag henne sitta där och bittert bläddra i min tidning. Jag öppnar städskåpet och sätter på mig förklädet som hänger där och går ut och sätter mig i solen på balkongen och väntar på att hon ska gå.

Jag finner mig själv sittande på en pinnstol i Fru Högbergs kök.

Frun bjuder på kaffe med dopp och Jazz på P1 brusar tyst i bakgrunden från radion som står på.

Ljudet av kaffekokaren kuttrar och doften fyller upp rummet medan jag ser ut genom det mörka köksfönstret på tredje våningen i trapphuset där jag bor.

Kalendern som hänger på väggen avslöjar att det är första advent. Den här Julen kommer jag inte hem till familjen.

”Ibland saknar jag honom så”, säger Frun.

Jag slits från mina tankar och tar Fru Högbergs hand. Hon ler svagt och stryker min kind.

”Du är en fin pojke.” Hon häller upp två koppar kaffe. ”Hur kommer det sig att du inte har en fin flicka att göra dig sällskap?” frågar hon när hon satt sig ned.

”Jag har bara inte hittat rätt. När hon kommer in i mitt liv så är jag förvissad om att jag känner igen henne. Men jag trivs bra med att dricka kaffe med Frun tills den dagen kommer.”

 

Hennes kinder blossar i rosarött som fyller ålderstecknens rynkor.

 

”Klok nog är du, så sitt inte isolerad allt för länge. Innan du hinner med så har livet passerat dig förbi. Jag är övertygad om att det finns många flickor som skulle vilja vara med dig och jag är även säker på att du inte ger dig själv en ärlig chans.”

 

Jag tar en klunk kaffe och en kaka för att slippa besvara frågan men när hon spänner ögonen i mig så blir det för mycket.

 

”Frun har såklart rätt men vad ska en karl göra när han inget känner för någon?”