Persiennränder
Ljuset från gatlyktan sipprar in mellan persiennerna och lägger sig som skärsår på hennes ben.
Jag hämtar en kopp rykande te från köket och när jag kommer tillbaka ser hon likgiltigt på mig.
”Hur är det?”
”Ibland är saker så vackra att det gör ont. Jag slutar andas och fylls med ett stort tomrum.”
”Hur kan man fyllas med ett tomrum?” frågar jag. Jag sätter mig i fåtöljen som står på andra sidan från där hon sitter, hennes vackra silkesmjuka ben utsträckta, med fötterna på bordskanten.
Även tomrum tar plats.
Trackback
