Två koppar kaffe
Jag finner mig själv sittande på en pinnstol i Fru Högbergs kök.
Frun bjuder på kaffe med dopp och Jazz på P1 brusar tyst i bakgrunden från radion som står på.
Ljudet av kaffekokaren kuttrar och doften fyller upp rummet medan jag ser ut genom det mörka köksfönstret på tredje våningen i trapphuset där jag bor.
Kalendern som hänger på väggen avslöjar att det är första advent. Den här Julen kommer jag inte hem till familjen.
”Ibland saknar jag honom så”, säger Frun.
Jag slits från mina tankar och tar Fru Högbergs hand. Hon ler svagt och stryker min kind.
”Du är en fin pojke.” Hon häller upp två koppar kaffe. ”Hur kommer det sig att du inte har en fin flicka att göra dig sällskap?” frågar hon när hon satt sig ned.
”Jag har bara inte hittat rätt. När hon kommer in i mitt liv så är jag förvissad om att jag känner igen henne. Men jag trivs bra med att dricka kaffe med Frun tills den dagen kommer.”
Hennes kinder blossar i rosarött som fyller ålderstecknens rynkor.
”Klok nog är du, så sitt inte isolerad allt för länge. Innan du hinner med så har livet passerat dig förbi. Jag är övertygad om att det finns många flickor som skulle vilja vara med dig och jag är även säker på att du inte ger dig själv en ärlig chans.”
Jag tar en klunk kaffe och en kaka för att slippa besvara frågan men när hon spänner ögonen i mig så blir det för mycket.
”Frun har såklart rätt men vad ska en karl göra när han inget känner för någon?”
