stockholmsbrus

Som ett utnött favoritplagg som tvättats tusen gånger, som ett par mörkblå jeans som har skrapats upp mot asfalten, ligger jag med en kall, hård trottoarkant mot huvudet. Sakta blir konturer allt skarpare. Allt blir tydligare. Du sätter dig bredvid mig och viskar med dina mjuka läppar som svagt nuddar mitt öra.

”Det är dags att gå hem nu.”