1993
Klockan är tre på natten när hon ringer mig. Jag ser ut genom fönstret och i en telefonkiosk på torget står hon i en tunn jacka och jag hör hur rösten hackar. Hon gråter.
”Kom ner och öppna, det är svinkallt.”
Jag virar halsduken ett varv, sätter på mig kängorna och går ut i det nedsläckta trapphuset. Utanför sitter hon på trappan och röker sina vidriga cigg, John Silver utan filter.
”Du gråter.”
”Jag hade en dröm om att du slutade älska mig och jag stod inte ut med tanken så jag tog nattbussen hit. Säg att det inte är sant.”
”Det är inte sant.”
När hon kysser mig märker jag att tårarna har saltat hennes läppar. När hon släpper taget om mig tar jag ett bloss av hennes cigg och fimpar den på trappan. Låser upp porten och låter henne komma upp.
I mitt kök sitter hon i bara trosor och en skjorta hon hittat på golvet, hennes bara fötter mot elementet. Röker med fönstret på glänt. Vintern och rökmolnet flyr in i mitt kök trots att hon blåser ut genom glipan. Jag sätter mig i vardagsrummet och hoppas att hon dröjer sig kvar i köket tills jag hittat orden.
