stockholmsbrus

Huvudet värker över att försöka kommunicera med folk över gamla hits från en Absolut Music skiva nån körde på repeat för ca 25 år sedan. Om och om igen försöker jag överrösta en musik som kämpar för att överrösta mig och om och om igen möts jag av en förvirrad och oförstående blick. Tillslut ger jag upp. Blir irriterad på riktigt. En blandning av situationen och vännen. Att upprepa sig utan att få svar. De nickar som om de förstår. Sen visar det sig att de inte hört ett jota. Jag trycker ett glas med isvatten mot en bultande tinning innan jag reser mig och går. Säger hej då till natten. Missar tuben med ca 20 sekunder och behöver vänta i 30 minuter på nästa tunnelbana. Tvingas sitta i mina känslor. Eftersom ungdomen endast bestod av väntan så passerar tiden snabbare än för de som inte var med på den tiden. Jag stoppar bomull i öronen i form av mjuk musik. Röster som viskar att allt kommer bli okej.