stockholmsbrus

I baren hälsar jag på en av ägarna som glatt säger hej men snart ursäktar sig. Jag ber om att få sätta ölen på nota som dom bestämmer sig att döpa till ThunderNettan. Själv känner jag mig som allt utom men det låter bra säger jag och ger tumme upp. Jag petar på mobilen, läser lite ur min bok tills ägaren kommer och sätter sig bredvid mig igen när stolen blir ledig. Vi pratar om nyblivna författare, skrivteknik och om poeter bara är ”författare” med diagnoser(?) Efter en stund av det här börjar första bandet att spela.

När jag kommer ned på undervåningen och ställer mig bland den glesa publiken ganska långt fram ser jag hur någon drar fram en röd plaststol åt en man på kryckor. Så han kan sitta under den första spelningen som inte är så livlig men ändå drar till sig en publik. 

Sångaren klär sig som min farsa under 90 talet, med höga svarta jeans och en svart t shirt. Ganska intetsägande men han verkar också tro han är Ian Curtis. Om han inte är för ung för att veta vem det är dvs. Gitarristen studsar runt som en hoppetossa och gör några inte så sexiga moves där han inlevelsefullt juckar upp mot gitarren. Han ser ut att vara väldigt nöjd med sig själv. Den andra gitarristen, eller basisten går med sin trådlösa bas eller gitarr (det var svårt att se) in i publiken och han ser ut som en förförisk seriemördare från 80 talet. Tjejen på scen står med ett stelt leende och sjunger ibland med. Hennes röst dränks ut av ledsångaren. Hon ler igen lite stelt när hon inte är fullt koncentrerad på att spela.

”Har någon nåt att tillägga? Nä, men då skiter vi i snacket och fortsätter istället”, säger sångaren och alla skrattar.

Ska vi fokusera på hur musiken låter så är det väl som en lite popigare variant av Franz Ferdinand vilket är en grav komplimang. Men dom ser fortfarande ut som 20 nånting som står och övar framför spegeln hemma.

När de spelar sin sista låt som är en cover av något jag hört tusen tolkningar av så smiter jag upp på övervåningen. Men snart är det dags för andra bandet. Jag kommer kalla det för SockerPunk.

En sockersöt blond tjej tar scenen och börjar snart studsa runt. Hon går från att låta som en lite rockig Joni Mitchell när hon träffar de höga noterna och sen förvandlas till punkvrede med världens största leende.

Publiken imiterar sångerskans intensiva gestikuleringar med armar upp i taket, hoppande och flaxandes åt alla håll. Jag kan inte låta bli att oroa mig för gitarristen som ser ut som en knarkad tonåring som kommer att komma närsomhelst. Trummisen sitter barbröstad och slår för glatta livet med ögonen slutna och tungan rullad i munnen.

Gitarristen på andra sidan ser något äldre ut än de övriga och gör sig som en diggande farsa för resten bandet. Med huvudet som åker fram och tillbaka som på överkåt fågel när den spatserar fram & ser sig om. 

Juckitaristen från första bandet försöker slänga en påse med översockrad lakrits i mitt ölglas men missar uppenbarligen så den trillar ut över golvet. Eftersom jag ser på honom med en blandning av irritation & förvirring då han avbryter mig i mitt lyssnande, så sträcker han påsen upp i ansiktet på de övriga omkring mig. Varav alla ser lika besvärade ut. Men hans glädje över kvällen dödas inte så lätt. Han slänger i sig det sista godisarna från påsen och fortsätter att hoppa och studsa med sina polare. 

Jag kan inte ens tänka mig hur karaktärerna från det sista bandet skulle vara privat men när jag kommer upp på övervåningen överhör jag två män i baren som utvärderar spelningen. Dom är väldigt nöjda med kvällen men då droppar ena mannen, ”Ja, fast jag har ju hört att trummisen är något av ett rövhål.”

Jag bestämmer mig för att betala notan, penetrerar röksamlingen på trottoaren utanför. Sen promenerar jag hem med kängor mot blöt asfalt.

Om ni vill höra banden så är var det Cat Princess och Pom Poko. Trots min kanske till synes sågning av banden så var det underhållande att se och väldigt grym musik. Jag rekommenderar att ni går till Spotify och lyssnar på båda.